lostinyouth

Jaoo, snart har ett helt skolår gått o man tänker lite tillbaka hur de var ibörjan. Ibörjan kan man väl säga att jag kände mig mkt ensam o utanför.. jag ville bara byta klass till mina vänner  lr bara spola tillbaks till 7,8,9 igen.. Asså visst, jag kankse inte blev utfryst på det sättet alltså typ mobbning men jag kände mig ändå ensam.. som om jag typ var osynlig men ibland vart jag lite synlig igen. Sen började lilla Jennifer i vår klass ^^ Hon gav mkt ljus i min omgivning o de blev roligare, men ibland kände jag mig ändå ensam. De hela började vända när jag börja känna Elvira lite mer som jag egentligen gjorde innan Jennifer börja hehe =) Och jag blev nästan fullt synlig igen. Men såklart de hände grejer och mkt tårar föll men de ordna nästan upp sig. Jag har fortfarande ärr kvar och de går upp igen som ett envist sår. Men jag har lappat ihop mig ganska bra men bl.a har Elvira o Jennifer har varit stor del i det <3 Idag är jag en ganska glad människa och jag är glad att jag inte är ensam längre.. lr egentligen har jag inte varit ensam på det sättet utan jag har alltid haft vänner vid min sida, men ni förstår säkert hur ja menar :p  Nej nu känner jag att de här blev ett väldigt dystert inlägg ;S Men var bara tvungen att skriva av mig hehe det har ju faktiskt blivit en heeel del skratt också ^^ Och de är väl de stunder man får minnas och spola ner skiten o gå ut i friska luften :) 

(vill också bara tillägga att jag inte anklagar nån, det kanske var mitt fel med att de blev som de blev,ville bara säga de)

Aufwiedersehen <3 (de var länge sen jag plugga tyska så de är säkert felstavat xD)